Möten med de som andra inte ser

Min pappa valde att ta avstånd till sin bror och det gjorde mig ont. Min farbror var inte längre välkommen att sitta med oss runt matbordet. Jag förstod att en kombination av orsaker var anledning till Ernsts beslut. Stockholms Stadsmissions dagverksamhet blev hans fasta punkt under de 30 år som han levde på gatan. Där fick han sina basbehov uppfyllda, samt hjälp och stöd av personalen. När han avled var det Stockholms Stadsmission som ombesörjde hans begravning och det var då jag beslöt mig för att bli volontär.

Under mina nu 14 år som volontär är det möten med deltagare som har gett mig mest. De finaste mötena har skett under måltider, då det ofta är en stund att samtala i lugn och ro. Jag lärde mig tidigt att samtalen alltid sker på deltagarens villkor, att de berättar och delar vad de själva känner och vill, och att jag finns där som medmänniska.

Ett av de möten som berört mig mest är det med mannen som besökte Stockholms Stadsmissions dagverksamhet för män i hemlöshet i över 10 år. Ofta handlade våra samtal om hans sorg över att han inte hade fått träffa sin son sedan han gick ut i hemlöshet. Jag fanns där som lyssnare och tröstare, och hänvisade honom att ta kontakt med sitt ombud på verksamheten för att få hjälp med att orka ta kontakt med sonen. En dag när han kom tackade han mig för att jag hade funnits där och lyssnat på honom. Med stöd av sitt ombud hade han fått kontakt med sin 13-årige son. Idag har mannen lägenhet, kontakt med sonen och är fri från sitt missbruk. Han tackar Stockholms Stadsmission för livet, och att han har det bra. Jag har som volontär mött många personer som honom.

Belöningen för mitt arbete som volontär är just alla möten med människor som jag har fått uppleva. De berör mig, berikar mig och jag känner att jag ger tillbaka till farbror Ernst.