Starka kvinnor och en omtanke om människor i utsatthet

Det är krispig vinter ute när vi möter Lars Alexanderson i det som var hans syster konstnären Majalisas hem och ateljé utanför Rönninge. Lars som har jobbat som ingenjör har inte slagit av på takten trots att han är kring 80 år. Han har pigga ögon och ett bra minne som märks när han börjar berätta om sin och Majalisas uppväxt tillsammans med ytterligare två syskon, mamma, pappa och mormor i ett jordbrukssamhälle i Jämtland, strax norr om Östersund. Det var ett hårt liv med ett intensivt familjejordbruk. 

– Det kom ut en bok om en broder till vår anfader för några år sedan som gav mig och Majalisa lösningen på hela vår historia. Det var väldigt tufft ekonomiskt, men det fick vi aldrig reda på utan det var ju bara att producera mycket och vi fick lov att hjälpa till och jobba medan grannarnas ungar lekte, berättar Lars och fortsätter: 

– Men jag upplevde det egentligen bara som gott. 

Majalisas konstnärsådra visade sig tidigt, hon började teckna innan hon hunnit fylla tio. 

– Hon tecknade först innan hon började skulptera, men jag har ett minne från när jag var två år och pappa fördjupade brunnen. Brunnen fördjupades med hjälp av en stamp som gjorde att det kom upp en lervälling som rann runtikring. Av den leran började hon som då var 12 - 13 år att göra skulpturer som mormor sedan hjälpte till att måla. 

När Majalisa var 15 år drabbades hon av hjärnhinneinflammation och på det fick hon epilepsi, något som kom att påverka hela hennes liv. 

– Det var ett handikapp under hela hennes liv. Det fick henne nog att känna sig lite utanför, att det blev ett problem i familjen, för vad skulle hon göra när hon blev stor. 

Av sin pappa får hon höra om en lärarinna, Berta Hanson, några socknar ifrån där de bodde som tecknat av sina elever och uppmärksammades i konstnärskretsar i Sverige. Kanske inspirerade det Majalisa, som började på Konstfack för att bli teckningslärare. Det blev dock inte som hon tänkte sig och hon blev i stället lärare, först i närheten i Jämtlandstrakten innan hon drog sig mer och mer mot Stockholm. Hon vidareutbildade sig senare till lärare för barn med särskilda behov.  

- Och där tror jag att konst var en väldigt god hjälp att leda de här barnen som fick måla och skulptera.  

Lars tror att det upplevda utanförskapet var en anledning till att hon drog sig mer och mer mot konstnärskapet. Runt om i Majalisas hem blandas skulpturer, teckningar, och skisser med affischer som vittnar om hennes medverkan på olika konstutställningar. Lars pekar på en där också Berta Hansons namn står, lärarinnan som inspirerade Majalisa. Till slut fick de ställa ut tillsammans. 

I ateljén trängs mängder med skulpturer, många kvinnokroppar och katter. En skulptur föreställer en kvinna som står rak i ryggen med en katt runt halsen. Det är en avbild av Majalisas mormor som betydde mycket för Majalisa. 

– Vår mormor var ju en fast hand för oss alla och framför allt för Majalisa. Mamma och pappa hade fullt upp med att driva jordbruk, plus att min mamma spelade orgel i kyrkan och min pappa hade olika förtroendeuppdrag, så det var väl ingen som såg efter Majalisa riktigt, utan det var mormor som bodde i samma hus. Hon hade gått igenom ganska mycket i livet och drabbats svårt och rest sig, så hon var psykiskt stark. Så det var Majalisas trygghet, mormor. Och det är kanske den skulptur som betydde mest, hon har gjort mormor väldigt rak i kroppen, medan hon i verkligheten var krum. Hon står rak, vilket är symbolen för kraften, och katten som omsluter henne är det framåtblickande. Jag är övertygad om att hon också inspirerade Majalisa, säger Lars. 

Hur kom Majalisa i kontakt med Stockholms Stadsmission? 
– Hon har pratat om att det var en väninna som tipsade om Stockholms Stadsmission. Majalisa var ofta volontär vid julhögtiderna. Till skillnad från oss andra syskon så fick Majalisa inga barn, och så hade hon det här i sig att hon ville hjälpa. Hon kände sig ju utanför och hade mycket omtanke om människor i utsatthet mest hela livet.  

– Hon följde med i samhällsutvecklingen och konstaterade ju att samhället som sådant blivit sämre och sämre för dem som lever i utanförskap. Det är ju sådana enorma skillnader idag. 

Majalisa Alexanderson finns representerad hos Stockholms stad, ett antal kommuner och landsting, Statens konstråd, Nationalmuseum Statens porträttsamling, Jämtlands läns museum, Eva Bonniers donationsfond. Ett av hennes mest kända konstverk är en skulptur i Tegnérlunden, som föreställer sagoberätterskan Astrid Lindgren omgiven av flera av sina figurer. Den avtäcktes 1996.