Martina står i dörröppningen till ett kontor på Stockholms Stadsmissions stödboende. Här bor Martina tillfälligt sedan i höstas. Hon pratar med två vägledare om sina möjligheter att studera. Samtalet är hoppfullt. De pausar dialogen och kommer överens om att ta upp den igen senare.

– Jag har som mål att plugga och bli terapeut. Det är en dröm jag har, säger Martina.

Växte upp med missbrukande föräldrar

Hon är 34 år och utstrålar både värme och styrka, men ögonen vittnar om att hon har genomlevt utmaningar som många inte kommer i närheten av under en hel livstid. Det började redan när hon var barn.
Uppväxten med en mamma som var alkoholist och en pappa som gick på amfetamin påverkade henne starkt. Till den grad att hon själv hamnade i missbruk.

– Det finns mycket som barn borde uppleva som jag har missat. De här sunda värderingarna som de flesta har med sig sedan barndomen, de har jag fått lära mig som vuxen genom att betrakta andra, säger Martina.

Relation med våldsam man

I sena 20-åren träffade hon en man och livet tycktes vända. Martina var drogfri, födde en son och blev snabbt gravid igen, men mannen var våldsam och under den andra graviditeten eskalerade problemen i relationen. 
– Vi fick en plats på ett familjebehandlingshem där jag och barnens pappa skulle lära oss att samarbeta för att få ha barnen kvar. Vi var båda öppna till att ta emot all hjälp vi kunde få för våra barns skull. Men våldet fortsatte, även inför sonen som nu var ett år. Pappan blev så småningom dömd. Samtidigt upplevde Martina att det stöd de hade blivit lovade uteblev. Så pass att hon kontaktade socialen som bad henne att lämna hemmet och komma med barnen dagen därpå. Martina gråter öppet när hon berättar om det som har varit.

– Jag tog med mig barnen till socialen en fredag eftermiddag. Berättelserna om situationen på boendet gick isär och jag fick åka därifrån utan barnen i väntan på bedömningen om de borde få komma till ett familjehem eller inte. Det var det värsta jag har varit med om i hela mitt liv.

Efter många om och men blev barnen placerade i familjehem. Martina fick hjälp med rum en kortare tid tills hon ordnat ett eget boende, men hon lyckades inte hitta någonstans att ta vägen och hamnade på gatan.

Hamnade i en ond cirkel

Fyra månader i hemlöshet och saknaden efter barnen tog ut sin rätt. På julafton 2017 föll hon tillbaka i missbruket och tog en överdos. Martina hamnade i en ond cirkel som var svår att ta sig ur. Hon sov på alla möjliga ställen. Ibland på någons soffa, ibland utomhus.

– Jag tvingades lära mig att leva ett helt annat liv, ett liv som hemlös.

Utanförskapet var värst. Det är en känsla som hon än idag har svårt att beskriva; att se andra leva vardagen i sina lägenheter fick henne att känna sig obetydlig och ingenting värd. 

Livet vände efter stöd på BoKlara

Efter ett par år i hemlöshet fick hon höra talas om BoKlara för kvinnor i hemlöshet och sökte sig hit. Det har gått ett och ett halvt år sedan dess, och livet har vänt på ett sätt hon inte vågat hoppas på. Förutom hjälp med kläder, dusch, hygien-artiklar och mat fick hon stöd i kontakt med olika instanser.

– Tidigare var jag helt ensam och det var svårt att föra fram min sak. Jag inser att det krävs så otroligt lite för att få tillbaka styrkan och ta kontroll över situationen. Det gjorde allt att någon såg mig, stöttade och hjälpte mig, säger Martina.

Så småningom fick hon även hjälp med en plats på stödboendet; ett eget rum och en möjlighet att låsa om sig.

– Vilken lyckokänsla, jag är extremt tacksam.

"Det känns som jag fått livet tillbaka"

När Martina pratar om sina barn, som nu är fyra och fem år, skiner hon upp. Hon har haft umgänge med dem ända sedan de flyttade till familjehemmet för snart fyra år sedan. Den senaste tiden har de setts två timmar varannan vecka, förutom när covidsmittan har varit som värst, vilket har brett på den stora saknaden.

– Att som mamma inte få vara med sina barn när en pandemi härjar är så klart jättetungt. Jag har varit orolig för att de ska bli sjuka. Och de perioder som vi inte har kunnat ses på grund av smittoläget har varit extra tuffa, särskilt ovissheten i när vi kan ses igen. Vissa känslor får jag stänga av, det blir för jobbigt. 

Idag är Martina i en process för att ta nästa steg till en träningslägenhet. Hon utstrålar lugn och revanschlusta när hon pratar om framtiden.

– Min största morot är att få tillbaka mina barn och jag har påbörjat en process för hur min framtid ska se ut, om jag ska plugga till terapeut eller försöka hitta ett jobb direkt. Det känns som att jag har fått livet tillbaka.