”Mitt hjärta ler varje gång jag kommer hit”

Det var en typisk svensk sensommardag för snart ett år sedan. Elvira stod utanför dörren till Stockholms Stadsmissions mötesplats i Vårberg, i hopp om att få stöd i en akut situation. Hon var hungrig och i famnen höll hon sin son Benjamin, då två månader gammal.

– Jag började leta efter olika dokument och intyg som skulle bevisa vem jag var och min livssituation, så att jag skulle bli insläppt och få hjälp. Det var så jag var van vid att det fungerar när man behöver hjälp och jag var väldigt orolig, förklarar Elvira.

Till Elviras förvåning var det aldrig någon som bad om några bevis, intyg eller ens någon legitimation. I efterhand har hon förstått att utsattheten var hennes inträdesbiljett.

– Den dagen blev en vändpunkt för mig. Innan dess kände jag inget hopp, bara oro. Här på mötesplatsen har jag hittat vänner för livet och ett större sammanhang. Människorna som jag har träffat här och som har gjort så mycket för mig har blivit som min andra familj, berättar Elvira.

Känslan av att äntligen bli sedd

Elvira flyttade till Sverige från Bolivia för snart tio år sedan. Hon anlände som ensamstående papperslös med två döttrar. Idag har alla i familjen permanenta uppehållstillstånd. Att bygga ett stabilt liv i ett nytt land är svårt, särskilt som ensamstående förälder. Familjen har ofta haft det tufft ekonomiskt och trots att Elvira i perioder haft dubbla arbeten beskriver hon hur familjens tillvaro med nöd och näppe går ihop.

– Jag har alltid tänkt ”jag är mamma, jag måste kämpa!” och den inställningen har hjälpt mig genom många tuffa perioder. Det enda jag vill är att mina barn ska ha en bra framtid, men det är svårt berättar, Elvira.

I samband med att Elvira fick sitt tredje barn, skedde ett administrativt fel som gjorde att den föräldrapenning som Elvira hade rätt till inte kunde betalas ut. De fördröjda utbetalningarna pressade familjens marginaler tills det inte längre gick och läget blev akut. Utan pengar till mat och hyra fick Elvira tips av en kompis om att besöka Stockholms Stadsmission.

– Det fanns ingen i min närhet som kunde hjälpa mig med vare sig mat eller pengar. Jag visste ingenting om Stockholms Stadsmission och vad de gjorde, men jag var desperat, så jag lyssnade och åkte dit, berättar Elvira.
Elvira togs emot direkt och när det var tydligt att läget var akut fick hon snabbt den hjälp hon behövde. Hon fick bland annat en välfylld matkasse att ta med sig hem, men Elvira menar att känslan av att äntligen bli sedd var ännu större.

– Det var en ofattbar känsla. De sa ”ta med dig den här maten hem till din familj, men lova oss att du kommer tillbaka imorgon”.

Fick hjälp att kontakta Skatteverket

På återbesöket fick Elvira hjälp av sitt ombud att kontakta Skatteverket för att reda ut varför utbetalningarna dröjt. Det visade sig att Benjamins registerutdrag var delvis inkorrekt ifyllt. Felet kunde snabbt korrigeras så att utbetalningarna kunde göras.

– Det hade blivit en katastrof för mig om inte Stockholms Stadsmission funnits. Den trygghet jag känner här har jag inte fått någon annanstans och jag vet att många andra som kommer hit känner samma sak, säger Elvira.
Elvira har fortsatt att besöka mötesplatsen. Dels för att få konkret hjälp och stöd – hon träffar sitt ombud regelbundet och ska börja studera svenska – dels för gemenskapen och känslan av att tillhöra ett sammanhang. Oftast är hon där själv med Benjamin, men ibland är även hennes döttrar med. Döttrarna, som är 12 och 15 år gamla, har dessutom varit med på de ungdomskollon som Stockholms Stadsmission arrangerar under skolloven.

– Mitt hjärta ler varje gång jag tänker på vad Stockholms Stadsmission innebär för mig. Innan jag kom hit var jag ofta uppgiven och kunde gråta i princip varje dag, för jag såg ingen utväg. Människorna som jag har träffat här och som har gjort så mycket för mig har blivit som min andra familj. Idag kan jag också gråta ibland, men nu är det tårar av lycka.