Hoppa till huvudinnehåll

Den här sidan använder cookies. Om du fortsätter använda sidan så accepterar du användande av cookies.

Use Google to translate the web site. We take no responsibility for the accuracy of the translation.

Ahmed flydde till Sverige – nu vill han hjälpa andra

Glad person i gatumiljö
När attackerna ökade i stan flydde Ahmed Abdullah tillsammans med sin bror och sin kusin till Sverige. Efter en dramatisk resa hamnade han till slut på boendet för ensamkommande. Nu vill Ahmed hjälpa andra som flytt till Sverige.

Jag heter Ahmed Abdullah och jag kom till Sverige för drygt två år sen och jag har bott drygt ett år på boendet för ensamkommande. Jag flyttade därifrån i mars. Jag är egentligen inte en person som tycker om att berätta om mig själv. Jag tror mer på att göra än att säga, men coacherna på Stadsmissionen pratar och pratar. Ni svenskar pratar och pratar, särskilt när ni äter. I mitt land är vi ganska tysta när vi äter och sen pratar vi efteråt, men inte på boendet. 

Den första tiden 

I början blev jag helt snurrig och tänkte de pratar för mycket, men till slut blev jag den som pratade mest. Det fanns alltid någon att prata med på boendet och det var alltid någon som lyssnade och tog sig tid att förstå mig. Vi höll inte alltid med varandra, ibland vi bråkade och jag tyckte dom var lite galna men jag förstod att dom alltid var där för mig. Jag fick många nya erfarenheter på boendet som har gjort mig till den jag är idag. Och det är det jag vill berätta om för er: Jag vill berätta en historia och det är berättelsen om mitt liv. 

Min uppväxt

Jag är uppvuxen i en stad i det som de flesta kallar för Syrien, men som för mig är Kurdistan. Jag levde ett bra liv där med mamma, pappa, mina sex syskon och över hundra kusiner. Min mamma var chef hemma och pappa hade ett eget företag. Alla kände honom och han var oftast ute och pratade och hälsade på människor. Staden var uppdelad i tre delar, det kurdiska området, det arabiska och det assyrianska.

Vår gata var självklart den bästa - i alla fall för mig. Vi var ett killgäng som var jättegoda kompisar och alltid var tillsammans. Vi var lite för lite i skolan, hängde ofta vid floden och fiskade, vi började röka lite för tidigt och körde moped in i de assyrianska områdena för att kolla på tjejerna även om vi visste att våra föräldrar inte tyckte om det. Ibland bråkade vi lite med de arabiska barnen också. 

På somrarna åkte vi till Damaskus för att hälsa på familjen. Även om vi hade det okej i vårt område var det också som ett fängelse. Många kurder hade det svårt med att få jobb, vi kunde inte bli syriska medborgare och kunde därför inte åka utanför landet. 

När kriget kom till stan

I början på 2012 så ändrade allt sig. Vi märkte det genom att politikerna och militärerna bredde sig ut i staden. Olika grupper började ta över staden och kontrollerade vägarna omkring. Det blev flera attacker mot kurderna och vi hörde från släktingar i Damaskus att kriget hade kommit dit. Vi var rädda för att det skulle komma till oss också. Kompisar dog. När den första dog sörjde hela staden, men efter nummer två, tre, fyra, fem och upp till 15-20 dog, vande vi oss med det. Det betydde inte att dom inte var viktiga, men det hade blivit en del av vårt liv.

Jag är tacksam för all kärlek jag har fått på boendet. Men jag är fortfarande lite irriterad över att någon annan nu bor i mitt rum nu.

Flykten till Sverige 

Min kusin, min bror och jag tog oss genom tolv länder för att komma till Sverige. Det var en resa som gjorde ont men jag har lärt mig mycket från den också. Det värsta för mig var att se att min kusin och bror hade så ont. Men det är särskild tre minnen som jag vill dela med er. Under min resa har jag suttit i sju olika fängelser, men fängelset i Sydafrika är det som jag minns mest ifrån. Det var hårt och i fängelset var det mycket våld och droger. Det kunde ha gått riktigt illa for oss, men det löste sig då vi blev bästa kompisar med dom starkaste gängen i fängelset. Det var dom nigerianska.

Fick oväntad hjälp

I Kenya upplevde vi hur hårda människor kan vara och hur pengar styrde överallt. Samtidigt som det också var här vi träffade den finaste killen. Jag kommer fortfarande ihåg hans namn, han var från Somalia och pratade båda arabiska och engelska. Han visste om situationen i vårt land och gav oss pengar och en jacka. Det kommer jag aldrig glömma och jag har tyckt om somalier sedan den dagen. Och har fått ha en som rumskompis här i Sverige också. Vi fick även i Sydafrika bo en månad gratis hos några främmande egypter som hjälpte oss mycket och sen är Rio de Janeiro den vackraste staden jag har sett i hela mitt liv. 

Det nya landet 

I januari 2014 jag kom till Sverige och jag blev placerad på ett asylboende på Söder. Jag ska vara ärlig med er: i början det var svårt att förstå samhället. Jag skäms lite idag för att säga att jag tänkte mycket på tjejer och alkohol. Och det var heller inte så lätt att komma in i början, något som gjorde att jag även har sett en del av Stockholms dåliga sidor. Saker som jag aldrig kommer glömma, saker som jag ångrar, men även saker som har gjort mig starkare och fått mig att förstå livet på ett annat sätt. 

Fick se nya sidor hos mig själv 

Efter sex månader i Sverige kom jag till Stockholms Stadsmissions boende för ensamkommande. Jag var inte så intresserad av personalen. Ville leva mitt eget liv helst inte med så mycket regler. Men eftersom tiden gick förstod jag varför några regler är viktiga och jag fick stöd i att hitta nya sammanhang och se nya sidor hos mig själv. Jag började på kickboxning och fick vara med på aktiviteter, fick flera kompisar och har fått göra praktik och sommarjobb. Som har gjort att jag idag har ett extrajobb. 

Började gilla fredagsmys 

När jag tidigare helst ville vara ute på kvällarna började jag mer och mer tycka om fredagsmys med chips, FIFA och gräddtårtor. Jag har bråkat med mina coacher och dom har fått tjata och tjata på mig för att få mig upp på morgonen. Men de har också gett mig mycket  - som frihet under ansvar. Jag har lärt mig nya saker och vi har skrattat mycket tillsammans. Jag har även lärt mig att umgås med olika typer av människor.

Det gjorde att jag med glädje kunde ta emot resten av min familj på Arlanda i februari. Det är inte lätt för en hel familj att komma rätt från Kurdistan till Sverige men de kämpar på varje dag och jag vill alltid finnas där för dom.

Lärde mig tro på mig själv 

Personalen på Stockholms Stadsmissions boende för ensamkommande lärde mig att tro mer på mig själv, något som också gör att jag står här idag. Jag har alltid sagt att jag vill bli kung i Sverige men efter att ha träffat kronprinsessan och kronprinsen när de besökte vårt boende vill jag hellre bli Säpo och hoppas på det efter jag har blivit svensk medborgare. Men först vill jag bli behandlingspedagog. Jag måste bara komma mig genom skolan först. Det är den svåraste delen. 

Det här var en liten del av min historia, det finns många i samma situation som mig, som antingen kämpar i sina länder, är på flykt eller försöker hitta sin plats i detta samhälle.

Jag är tacksam för alla människor jag har mött och all kärlek jag har fått på boendet. Men jag är fortfarande lite irriterad över att någon annan nu bor i mitt rum nu men jag kan leva med det. Jag får komma tillbaka och jobba där istället.

Hälsningar Ahmed Abdullah

Personen på bilden är en statist och har inget med texten att göra och Ahmed Abdullah heter egentligen något annat. 

Vill du veta mer om boendet?

På Stockholms Stadsmissions boende för ensamkommande får nyanlända barn och ungdomar mellan 14 och 18 år en trygg hamn. Ungdomarna får en lots in i samhället, stöd i att hitta sysselsättning, uppmuntran och coachning att själva påverka sina egna liv.

Läs mer om boendet